Vi skulle kunna kalla julafton ett slags femte advent, särskilt i år då adventstiden är särskilt lång. Ibland säger vi också dan före dopparedan, en rest av att julen firas på juldagen och inte på julafton. Här i vårt land är nästan julen över på juldagen, i många andra länder är det då julfirandet börjar.
Under adventstiden har vi steg för steg förberetts inför mötet med Jesusbarnet i stallet, från profeterna i Gamla testamentet, via Johannes döparen och vidare till Maria. Nu kliver en grupp herdar in på scenen, de som med sina ord berättar om allt de hade sett och hört, alltifrån änglarnas ord till uppenbarelsen i stallet.
Herdarna har en stark symbolladdning. De hörde till en partiellt marginaliserad rest från den tid då herdar och bofasta stod i konflikt med varandra i kampen om användningen av den brukbara marken. Vi ser det i berättelsen om Kain och Abel och i en annan variant om uppdelningen mellan Abraham och Lot.
Nu är det herdarna utanför Betlehem som blir nästa grupp att berätta om Jesus. Här är det möjligt att dra paralleller till kung David, som profeten hämtade från fälten. Gud själv beskrivs som en herde för sitt folk, inte minst i den berömda 23:e psaltarpsalmen. Jesus talar senare om sig själv som den gode herden och herdestaven i stiliserad form återfinns ännu som insignier för biskopar i lite mer högkyrkliga sammanhang.
Så får vi gå in i julfirandet även detta år och tillönska varandra en God jul!
// Hans Andreasson