Att bli och leva som en kristen 11 – Samhällsansvar

När det gäller frågan om kyrka och stat finner vi två helt motsatta förhållningssätt i Nya testamentet: Rom 13 och Upp 13. I Romarbrevet möter vi en text om hur de styrande är Guds tjänare när de vakar över det goda. Det är det våra skattepengar ska gå till (säger redan Paulus). I Uppenbarelseboken möter vi däremot en ledargestalt som beundras av stora delar av världen, som förefaller oövervinnerlig att gå emot, som skryter och hädar, som förför människor och sätter upp bilder på sig själv. Men dess makt är dock begränsad till tre och ett halvt år.

Hur går dessa två bilder ihop? Det gör de förstås inte, vi kan inte utforma en heltäckande samhällsteologi utifrån detta. Det vanligaste sättet att förklara situationen är dock att hänvisa till sammanhanget när texterna skrevs: under fredlig samexistens mellan kyrka och stat eller under förföljelse från statens sida. Det är viktigt att vara tydlig att relationen är ojämn: staten sitter i regel på yttre maktresurser som vapen och infrastruktur medan kyrkan betonar de inre: moral och inre resning.

Därför blir det kristna samhällsansvaret olika i olika sammanhang, något som vi uppfödda i Sverige kanske inte alltid talat så mycket om. Vi är så vana vid en gediget fredlig samexistens. Men vi behöver inte gå långt i vår geografiska närhet eller i vår historia för att inse att staten också kan bli ond, och vad gör vi då? Förutom att förebygga det när vi har chansen förstås.

Inför kommande söndag är det en text jag fastnar särskilt för: när Jesus citerar profeten Jesajas ord om att Gud inte skall bryta det knäckta strået eller släcka den tynande lågan. Det finns ett stopptecken för det onda även om vägen dit kan bli nog så besvärlig. Det brukar vi ibland kalla Jonatecknet, berättelsen om den svåra period som föregick Jonas uppdrag att förkunna omvändelse och räddning till det vid den tiden största imperialistiska hotet i det dåtida israels närhet. Jonatecknet handlar också om det Jesus gjorde när han valde utgivandets väg.

Som kristna tar vi vårt samhällsansvar, på olika sätt. Men världen behöver få vara viss om att det är genuint och uthålligt, i såväl goda som onda tider, att tillsammans med alla människor med god vilja se världen ur de mest utsattas horisont.

Lär mig höra din röst på bussen

En novembermörk morgon i stan.

Lär mig se dina ögon i vimlet

En lördag på köpcentrumsplan.

(Arne H. Lindgren, Psalmer och Sånger 705:1)

Vänligen,

Hans   

• Dela