Trefaldighetstiden handlar i Sverige om vad det är att bli och leva som en kristen. Från att på den katolska tiden i Europa varit relativt sammanhållet kyrkor emellan har reformationen och det andra vatikankonciliet förändrat innehållet på de flesta söndagarna. Det finns ingen given enhetlighet som det en gång var.
Så är det väl också med de flesta av våra liv. Vägen in i kyrkan och vägen vidare ser olika ut för oss. Som pastor har jag förmånen att leva en stor del av min vakna tid i kyrkan och bland medmänniskor, för många blir det kanske några besök i veckan, för andra kanske bara i samband med dop, vigsel eller begravning. Vi hamnar med tiden lite olika i vår kristna tro, men det får vara så. Mångfalden berikar.
Söndagarna i trefaldighet blir därför en utmaning när man ska anknyta till människors liv för vilka många av frågorna som lyfts tematiskt inte är de mest aktuella. Det är dessutom sommartid, med sommarlov och semester, så det kan spreta betänkligt kring vad det är att bli och leva som en kristen. Ibland prioriteras också vissa söndagar över andra, i år föll tredje söndagen efter trefaldighet med temat ”förlorad och återfunnen bort” undan till förmån för midsommarhelgen. I augusti kommer vi att inleda ett studieår kring kyrkan och den politiska situationen: ”För en tid som denna.”
Så jag kommer därför att försöka summera några av de viktigaste temana för det kristna livet.
Vi inledde med dopets söndag och den efterföljande kallelsen till Guds rike. Titta gärna tillbaka på dessa för att fräscha upp minnet! Genom dopet förenas vi med Kristus, hans död och uppståndelse, och tar emot det eviga livet som en gåva från Gud. Ett tecken på detta är att vi får del av Guds goda heliga Ande. Vi kallas till Guds rike och vi möter berättelser från de första lärjungarnas möte med Jesus. På tredje söndagen efter trefaldighet möter vi tydligt att kallelsen gäller alla. De berättelser som finns med då visar hur de personer som andra ser ner på verkligen är välkomna till Guds rike, ibland med argumenten att den som fått upprättelse från mycket visar större kärlek.
Av detta lär vi oss som kristna att inte döma för fort. En människas yttre liv säger aldrig allt om hennes historia eller hur hennes nuvarande liv verkligen ser ut. Jesus pekar dels på att alla, inklusive den som dömer ut andra, sitter i samma båt. Barmhärtighet, frikännande domar, överflödande givmildhet och att börja med sig själv rekommenderas. Paulus kommenterar livet i den kristna kyrkan utifrån detta: det är Guds sak att döma, inte vår. Det är en sak mellan den enskilde och Gud. Vilka är vi att visa bort och döma ut de människor som Gud älskar och Jesus gett sitt liv för?
Vill du fördjupa dig i textläsning kring detta är Matteus kapitel 5—7, Bergspredikan, en utläggning värd mycken reflektion kring hur inledningen till kristenlivet ställer många saker på sin spets som vi annars hade tagit för givna.
Hjälp oss alla att vara beredda på att förändras nu när vi berikas med nya medlemmar i vår församling. Amen
(Ur förbön vid ”Välkomnande av nya medlemmar” Kyrkohandbok för Equmeniakyrkan)
Vänligen,
Hans
