Efter vår utflykt i augusti, med temat ”I en tid som denna”, återvänder vi nu till det övergripande temat för trefaldighetstiden där vi lyfter vad det är att bli och leva som en kristen. Vi följer det svenska kyrkoåret, som med sin kalendariska dynamik skapar en viss variation i vad det är som lyfts fram och vad som blir återkommande.
Kommande söndag, den fjortonde i trefaldighetstiden, brukar kallas ekumenikens söndag. Ekumenik handlar om kyrkorna tillsammans, att även om det finns olikheter har vi det mesta gemensamt. Går vi hundra år tillbaka i tiden fanns det ganska skarpa skiljelinjer, främst mellan konservativa och liberala riktningar. För femtio år sedan svepte en kyrkoförenande ekumenisk vind genom Västvärlden. Idag har vinden vänt igen, exempelvis kunde inte samfunden nu senast enas om en gemensam psalmbok som den som kom 1987. Det handlar om egen igenkänning och tillhörighet.
Johannes 17:e kapitel har en central plats i den moderna ekumenikens självförståelse. Där ses ekumeniken mellan kyrkor och kristna som en del av Guds verk i världen. Jesus ber för att de som tagit del av apostlarnas förkunnelse om honom ska förbli ett. Förebilden för detta är treenighetstanken, att liksom Gud som Fader – Son – Ande är ett, skall också de kristna förenas till ett. Det är en relationell betoning mer än något annat. På vägen mot centrum kommer vi närmare alla andra som också är på väg dit.
Centralt för den kristna enhetssynen är att avvisa likriktning och bejaka mångfald. Liksom de olika personerna i treenigheten är distinkta, ändå förenade, är vi som kristna en brokig skara. När Paulus talar om de kristnas enhet i brevet till galaterna skriver han: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28). I Kristus möts olikheterna i en försoningens mångfald.
Som pastor har vi att avlägga ordinationslöften i samband med att vi ordineras (eller vigs) efter genomförd utbildning, innan vi sänds ut i olika tjänster. Dessa löften varierar mellan olika kyrkofamiljer och även inom samma kyrka i olika tider. Vid min ordination år 1992 avlade vi ett ekumeniskt löfte, giltigt för oss, men också för alla kristna. Genom att stå stadigt rotade kan vi också gå in i ett närmande till alla andra. (Se just samfundsnamnet som utbytbart för din tradition).
Vill du vara trogen kallelsen att vara pastor i Svenska Missionsförbundet och arbeta för kristen enhet i enlighet med Jesu förbön ”att de alla skall bli ett”?
(Handbok till den kristna församlingens tjänst. 2 uppl. Stockholm 1990.)
Vänligen, Hans
