Vi har kanske vant oss vid att det är de kristna som hemma eller i gudstjänsten ber för världen, för rättvisa, fred och skapelsens integritet. Det är en central del i de troendes liv, vissheten om att Gud finns nära oss och hör oss och svarar på ett sätt som vi kan ta till oss och leva av och med.
Men i kommande söndags huvudtext möter vi en Jesus som ber för sin kyrka. Det visar flera saker: som kristna delar vi alla denna världens villkor och har samma bekymmer som alla andra. Det kan finnas nyanser här, men grunden är densamma, det som med teologiska termer ibland brukar sägas: vi är alla syndare räddade av nåd. En annan sak är att kyrkan som organisation behöver förbön, för att hålla sig på rätt linje med en god ledning och alla de praktiska ting som ofta följer av när människor tillsammans försöker verka för något.
Texten, som ibland kallats Jesu översteprästerliga förbön, visar också lite vad Jesus i sin bön vill att kyrkan ska förvandlas till. Vi är inte färdiga, men vi är på väg och vi har en riktning. Jesus vill att de ska bevaras och bli ett. Det första har kanske länge varit lite obegripligt i en kultur genomsyrad av kristna värderingar i ett land som levt i fred i 200 år. Nu börjar vi på nytt ana ondskans dynamik, med lögner, den starkes maktanspråk, att gå över lik för egen vinnings skull. Jesus ber att vi ska bevaras från allt sådant.
Jesus ber också att vi ska bli ett. Det handlar om ett liv i gemenskap, men inte i enfald utan i mångfald. Att leva tillsammans i en miljö där olikheterna är en styrka och det gemensamma en väg att verka utanför sig själv, är ett signum för kyrkan. Det är en överlåtelse till varandra på samma sätt som vi överlåter oss i Guds omsorg dag för dag.
Så ”att växa i tro”, som söndagens tema indikerar, ser jag i första hand som att växa till i kärlek, det band som håller gemenskapen levande. Det var också det som drog människorna till Jesus, när de samlades och tog del av berättelserna och när de upprättades som människor. Det är kärleken och tron tillsammans som ger hopp för vår värld och vår framtid.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(Första Korinthierbrevet 13:13)
Vänligen,
Hans
