Det är ett betydligt mörkare anslag i Jesu liv nu när vi har gått in i kyrkans stora fasta. Jesus vänder blicken mot Jerusalem. Han vet vad som väntar, men av naturliga skäl har lärjungarna svårt att ta in detta. Mycket i det de gör och det sätt de reagerar på visar att de mer varit inriktade på ett jordiskt rike med Jesus som Messias. Att han nu säger att han ska lida och dö skulle vid ett första påseende bara ses som att han fått kalla fötter. Att de söker trösta honom är naturligt, de har själva investerat stort i att följa honom, klart de ställer upp.
Men de var aldrig med när han ställdes inför den första av flera stora prövningar. Markus är mycket kortfattad när han berättar att Anden förde Jesus ut i öknen där han i 40 dagar levde bland djuren och frestades av satan. Matteus är tydligare med prövningarnas innehåll, men det är uppenbart att detta var en förberedelse som gjorde att Jesus hade en helt annan förståelsehorisont i det han gjorde än det lärjungarna alls kunde föreställa sig.
Jesus är trots allt inte ensam. Det går ett mönster genom hela Bibeln där människor som på ett särskilt sätt tjänat Gud också utsätts för prövningar, ofta på den punkt de har allra svårast med. Det återfinns hos Mose, hos Elia, hos Job och hos Paulus. Kommande söndags gammaltestamentliga texter lyfter fram Adam och Evas prövning i Eden, Kain och Abels kamp om Guds ynnest, Abram och Sarajs barnlöshet och övergreppet på Hagar. Episteltexterna reflekterar kring hur vi som kristna möter och finner vägar vidare i livets olika prövningar.
Ondskan får dock här ett ansikte. Det är dock ganska gåtfullt, ondskan är inte en storhet likställd med Gud eller Jesus. Det är svagheten med dualismen. Motsatsen, monismen existerar parallellt, man kan fundera varför just Anden för Jesus ut i öknen. Här kommer frågan om Gud vill det onda och själv har del i den. Olika betoningar har genom kyrkohistorien anförts för det ena eller det andra, ateister har tvärsäkert sett det som bevis för att överge alltihop. I mystiken anar vi dock djupare skikt hos oss själva och i vår egen benägenhet och ofullkomlighet att förstå och omfatta allt.
Det mest centrala med Jesu prövning är att han var och förblev människa. Han frestades att återigen ta till gudomliga medel, människans äldsta och djupaste prövning, men valde att dela våra mänskliga villkor fullt ut. Han är därför förmögen att känna med oss i vår mänskliga svaghet, olika för oss alla men ständigt där. Först då kan vi inse vidden av Jesu insats, att vandra vid vår sida när livet blir för svårt. Gud kliver ner för att förvandla även det svåra i våra liv.
Bar du min börda, led du min nöd,
gick du för mig i den bittraste död,
Herre, vem är jag, om jag försmår
villigt att följa den stig där du går,
villigt att följa den stig där du går?
(Psalm 282:1)
Vänligen,
// Hans
