På Fastlagen som börjar kommande söndag, följd av blåmåndagen, fettisdagen och avslutad med askonsdagen då fastan börjar, står kärleken och festen i centrum. Det kyrkliga livet och evangeliernas skildringar följs ofta åt, men sederna har utvecklats under månghundraåriga traditioner sedan Jesu tid. Festen med Jesus går mot sitt slut, nu kommer fastan.
Om vi följer Jesu liv, från födelsen via den verksamhet han bedrivit, har det varit till mångas glädje, men också till förargelse hos några av de ledande. Nu kommer vi till en tydlig vändpunkt, väl markerad då den återges i alla fyra evangelierna. Bilden av Jesus kompletteras och fördjupas och blir tydligare för lärjungarna som följt med honom.
Jesus har tidigare förutsagt sitt kommande lidande, nu när det är skarpt läge kommer några märkliga anspråk. En debatt uppkommer där några av lärjungarna gör anspråk på platserna närmast Jesus i Guds rike. Hos Johannes möter vi Jesus efter själva intåget i Jerusalem. Han talar om vetekornet som en bild för det som skall komma och vi möter ännu en uppenbarelse som det vid Jesu dop. Orden: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt”, talar både dåtid och framtid in i nuet.
Den fråga som infinner sig är: Varför händer det här? Kritik har framförts inför tanken att Gud mycket väl hade kunnat försona världen utan att ta till ett så brutalt tillvägagångssätt. Nu lyfts Kristi lydnad och offer som ett tecken på den utgivande kärlekens makt. Det är den enda som kan utplåna det onda, döda döden och lura bedragaren. Kärlek kan mötas med hat men aldrig med likgiltighet.
Som kyrka och enskilda får vi nu också, tillsammans med lärjungarna, följa Jesus i Hans lidande. I det finns en igenkänningsfaktor – han har känt våra svårigheter i sin egen kropp. Det är en Gud som inte bara kommer från himlen ner till jorden, det är en Gud som håller oss i handen, Han har nycklarna till döden och dödsriket och Hans kärlek har omintetgjort dödens terror mot våra liv.
I fastetiden sjunger vi därför med Paul Nilsson:
Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.
(Psalm 135:1)
