Söndagarna efter Trettondagen ger en tydlig bild av vad Jesus sa och gjorde under sin jordiska gärning. Han stillar stormen, helar de sjuka, talar till folket och undervisar om Guds rike. Han möter både med de lärjungar som samlats omkring sig och med människor i det omgivande samhället. Det som först noterades som tecken på något större än själva gärningarna börjar nu få konturer och form. Det gör att han får konkreta frågor från i första hand sina lärjungar: Är det bara några få som ska bli räddade? Hur gör vi med dem som inte hör till oss och ändå gör underverk som du? Sakta börjar saker och ting falla på plats för lärjungarna samtidigt som ledande religiösa företrädarna noterar hans framgångar och börjar vidta åtgärder för att hitta något att sätta fast Jesus för.
Det är nu vi nästan lämnar Jesu verksamhet för en stund och fördjupar oss än mer i innehållet. Om vi först fick en ingress till Jesus, ställer vi oss nu liksom bredvid lärjungarna och tar del av det Jesus vill säga. Det vi möter är då en form av undervisning som vi inte längre använder lika ofta i vårt moderna samhälle: Jesus talar till dem i liknelser. Septuagesima som kommande söndag heter, anspelande på att det är 70 dagar kvar till påsk, innehåller en av de mest välkända. Det är en liknelse som var lika kontroversiell då som den skulle vara om de tillämpades idag.
Jesus berättar om en jordägare som anlitar daglönare och kommer överens med dem om en skälig dagspenning. Så långt är allt normalt. Jordägaren noterar efterhand att han behöver hyra in fler arbetare och anlitar ett antal grupper av arbetare för kortare insatser, den sista gruppen bara för en enda timme. Det är också normalt, förmodligen klarar de tillsammans av jobbet på ett bra sätt. När det så är dags att betala ut lönen händer något oväntat. Han börjar med att betala ut en hel dagspenning även till dem som bara varit på plats en timme men sedan också lika mycket (eller lite) till dem som varit där längre. De som varit där längst protesterar mot att de också ”bara” får den överenskomna lönen. Förmodligen hade de hoppats på någon form av bonus, texten ger inga detaljer.
Bilden från storjordbruket i Galliléen torde varit bekant för åhörarna, det är dem Jesus talar om. Den uppenbara ”orättvisan” får sig en törn när Jesus avslöjar deras inre tankar. Oavsett om de blev avundsjuka eller kände sig oriktigt behandlade sätter det frågan om arbete och lön i centrum. Inte heller idag skulle det fungera i en facklig förhandling. Det är här tanken svindlar och öppnar mot något mycket djupare: det handlar om vår syn på nåd och tjänst, vårt förhållande till vår egendom och vår nästa. Tolkningen om den exakta innebörden är öppen, men för många av oss visar det att världen sällan är rättvis men att nåden är viktigare än rättvisan. Det är därför vi ibland kallar detta för ett Himmelrike, och vi får vara med.
Dela med dig åt en okänd.
Dela med dig åt din vän.
Han som ber dig är ju Herren.
Inte räknar kärleken.
Dela med dig av din glädje.
Dela med dig av din tro.
Hjälp en söndrad värld att läkas
och en fredens sådd att gro.
(Psalm 455:2, 4. Tore Littmarck)
