Redan förra söndagen talade vi om att söndagarna efter påsk handlar om vilka konsekvenser påsken får för lärjungarna och den kyrka som sedan formas. Kommande söndag handlar det om kyrkans ledarskap. Självklart utgår vi i kyrkan från att det är Gud i Jesus Kristus som leder kyrkan i Andens kraft. Men som människor på denna jord kan vi behöva ha lite mer påtagliga riktlinjer, något som tyvärr gjort sig tydligt i kyrkohistorien när detta saknats.
Eftersom det saknas tydliga riktlinjer har detta dock lett till den mångfald av kristna riktningar som vi ser i världen och där ämbetssynen varierar kraftigt. Några kyrkor styrs av påve eller patriark, alternativt kardinal och ärkebiskop. Andra har ett underifrånperspektiv där församlingen eller en grupp församlingsledare har ansvaret. Mitt bland allt detta vimlar det av diakoner, pastorer och präster.
Det viktigaste bilden för ledarskap i Bibeln handlar om herden. Gamla testamentets bilder översätts i kristen tradition på Jesus och hans föredöme för kyrkans ledare. Vinningslystnad och snikenhet är något det varnas för, likaså att komma från ett överhöghetsperspektiv. Samtidigt behövs herdens varsamma hand, vakande, försvarande och den som för fåren till lugna vatten.
Det finns ett djupare perspektiv i att Jesus gav sitt liv för fåren. Det understryker också allvaret för ledarskapet i den kristna församlingen. Samtidigt är biskopar, pastorer och diakoner också människor som oss alla, med de styrkor och svagheter vi alla bär på. Därför hör det också till ledarskapet att det ska utkrävas ansvarighet, men att det behöver paras med kraft och nåd.
Välsigna var och en som är i ditt ords och i din läras tjänst. Gör dem till goda redskap för mångas omvändelse från synd till rättfärdighet, så att vi inte i detta gynnade land bara påstås leva fastän vi är döda eller bär fromheten som en mask utan att vilja veta av dess kraft.
(William Wilberforce)
Vänligen,
Hans
