Om du hittar en psalmbok med en evangeliebok (den delen där söndagarnas påbjudna texter finns tryckta) ska du finna att nästan alla texter för kommande söndag och den nästa, är tagna från ett och samma avsnitt i Johannes evangelium. Överlag är det mycket Johannes efter påsk, men nu kommer ett koncentrat från det vi kallar Jesu avskedstal. I evangeliet är det inskjutet mellan förräderiet och fängslandet, liturgiskt kommer det mellan uppståndelsen och himmelsfärden. Oavsett placering rymmer det ett koncentrat av vad vi skulle tänka att Jesus ville säga sina lärjungar, i vetskap om att tiden var begränsad och att de behövde fylla på ryggsäckarna.
Temat för söndagen är ”vägen till livet”, medan texterna handlar om vägen till korset och döden. Lärjungarna har svårt att ta in detta och Jesus behöver förklara detta på olika sätt. Tänker vi oss nu att vi hör detta efter uppståndelsen, förstår vi det i ett annat ljus. När vi, liksom de första lärjungarna lever i påskens ljus, med den Uppståndne, då ser vi att vägen till livet gick genom den utgivande kärleken. Buden sammanfattas i kärleken till Gud och till varandra. Svårt nog, samtidigt fyllt av rikedom.
Om vi inte gjort det innan, skulle vi behöva låta vetskapen om vår egen förestående hemgång också prägla det liv vi lever här och nu. Människor jag mött, som efter en svår sjukdom eller olycka får en andra chans, brukar kunna se livet i ett helt annat ljus. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det en generationsfråga, men förmågan att se det vi får fritt och för intet är nog det som ger mening och ljus till våra dagar.
Vägen till livet börjar inte där och då, även om Jesus har gått i förväg för att bereda rum åt oss, livet börjar här och nu. Vi ska inte främst fråga: ”finns det ett liv efter döden?” utan fråga: ”Finns det ett liv före döden?” Det är det livet Jesus kom och visade på, det är det livet som spirar när vetekornet faller i jorden och dör, det är det livet som visar att Himmelriket trots allt är nära. Låt det få vara din hälsning till människor du möter, både dem du lever nära och dem som du har längre bort.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.
(Psalm 297:2)
Vänligen,
Hans
