I en tid som denna del 3: ”Att skapa rum för verkliga möten”

Förtvivlan hämtar sin näring i ensamheten. Det brukar anföras att Sverige är (eller har varit) världens mest individualistiska eller i varje fall ensammaste land. Vi inreder våra hus och lägenheter för att skapa illusionen av motsatsen. Ändå dör människor ensamma, begravningar sker utan gäster, det är som om man smiter ut bakvägen och inte vill synas.

En större förlust är uttunningen av ”mellannivån” i samhället, det vi ibland lite slarvigt kallar civilsamhället. Socknen eller folkrörelsen var en gång konkreta uttryck för en gemenskap möjlig att relatera till. Vänner från skolan eller uppväxtåren kan fortfarande följa en genom hela livet. Ofta är det dessa miljöer en människa faller tillbaka på när krisen eller kriget kommer.

Vi tar för givet att om vi gör vår del tar staten sitt ansvar för oss, från vaggan till graven. Detta håller vi fast vid, även när staten sviker på olika sätt. Resurserna räcker dock inte alltid till för skolmaten eller för pensionerna som vi önskar. Om det ska prioriteras, vem ska läkaren välja att behandla först? I vissa länder bär man minnet av när staten blev ond. Tyskland är inte ett isolerat exempel, men man har där tvingats bearbeta frågorna som väckts på ett sätt som kanske de som klarade sig bättre då inte har gjort nu. 

I kyrkan finns det ett vackert ord som på grekiska skrivs: Koinonia. Det kan översättas både delaktighet och gemenskap, lite beroende på hur man betonar. När man ser var i Bibeln det används framträder olika perspektiv. Koinonia handlar om att vara delaktig i någonting. Det är att genom tron ha gemenskap med Kristus. Det är när vi delar nattvardens gåvor ger det oss delaktighet med Kristi kropp och blod. Det är när de troende har del i den heliga Andens gemenskap. Delaktigheten med de troende i Jerusalem ligger som grund när Paulus skriver till församlingen i Korinth och ber dem stötta dem ekonomiskt. I den kristna bekännelsens ”den heliga universella kyrkan, de heligas gemenskap”, är det just den latinska motsvarigheten till koinonia som används.  

Samtidigt finns en risk för att vi idealiserar våra relationer och förväxlar dem med orealistiska drömmar. All relationer bär spår av brustenhet då vi bara är ofullkomliga människor som möts. Vid ett tillfälle hörde jag om en kyrka som hade öppet tre dygn i samband med en katastrof. Dag fyra kom en journalist dit som tänkt sig en intervju om kyrkans insatser i krissituationer. Hon fann dörren stängd och det var den inriktningen hennes text fick. Bilden visar att det finns gränser för vad vi förmår bära. Därför att all gemenskap bär sår är det alltid ett under när gemenskapen kan bli verklig.

En bra bild är människor som möts längs livets väg, som tillfälligt kan följas åt under en kortare eller längre, stanna upp och dela brödet och vinet i all hast. I Lukas evangelium berättas om två personer som på vägen till Emmaus mötte en man som slog följe med dem. De samtalade och delade måltiden. Det var först då de insåg vem de hade att göra med. Kanske märker vi att vi bär på en liknande vision för våra möten, kanske vi och säga: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” (Lukas evangelium 24:32) Fylldes våra hjärtan när våra liv  tolkades och fick mening och djup?  

Det är på dig vi väntat,

kom stanna kvar här hos oss

Vi ska berätta för dig

kom får du höra.

Så mycket kärlek att ge åt andra,

så många dagar av hopp och drömmar,

så mycket arbete innan vi får en rättvisans värld.

Vänligen

Hans

• Dela