I Sverige firar vi ännu åtminstone tre Maria-dagar enligt det svenska kyrkoåret. Var och en får sin prägel av hennes alldeles särskilda roll i samband med Jesu födelse. Det är rester från den katolska tiden, där de liturgiska reformerna inte slog igenom fullt ut, utan levde kvar i folklig sed och tradition. Vi firar bebådelsen, kyrkogångsdagen och så fjärde söndagen i advent.
Det var definitivt inte enklare för en tonåring att bli gravid för 2.000 år sedan än nu. Det sociala trycket var starkt och behovet av stöd från nära och kära inte givet. När Maria efter ängelns besked om att hon ska föda ett barn beger sig till Elisabet, då redan gravid med Johannes, får hon ett bemötande hon knappast kan ha väntat sig. Graviditet och änglabesök hörde inte till vardagen och det krävde något alldeles särskilt för att någon skulle tro hennes berättelse.
Maria hade fått en himmelsk bekräftelse, men nu fick hon också en jordnära social. De två kvinnorna förenades av extraordinära händelser i en vanlig och välbekant situation gemensam med många kvinnor. Maria blir Jesu mor, med all den smärta och de tvivel hon efter detta ska ge uttryck för genom evangelierna. Hennes son var mer än bara människa, han var också Guds son. Hon var mer än andra kvinnor, i ortodox tradition kallas hon ofta theotokos, gudabärare.
Så förenas adventstidens fyra söndagar i detta gemensamma tema. Guds rike är nära, Johannes och Maria får var för sig uppdrag att bereda marken för Jesu ankomst till världen, länge väntad och med hopp om framtiden knuten till sig. De är på ett vis ensamma i detta uppdrag, men runt dem finns bekräftelser från människor och änglar, liksom ord givna till de gammaltestamentliga profeterna som nu tolkas in i situationen.
I detta sammanhang svarar Maria i tro och omvändelse, och himlarymderna fylls av hennes lovsång, Magnificat, och kyrkorna förenas med henne i aftonsången:
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.
Vänligen,
Hans
