Den kristna kyrkan har existerat under i stort sett alla mänskliga förhållanden under de senaste 2.000 åren. Den har sett politiska kriser, ekonomiskt välstånd, pandemier, vetenskapliga framsteg, högt som lågt. Ibland har kyrkan korrumperats av pengar, sex och makt. Då har olika reformrörelser strävat efter att före kyrkan tillbaka till sina rötter. Ibland har kyrkan frambringat institutioner för vetenskap och sanning, rättsväsen och etik, konstfärdighet och estetik. Då har kyrkan varit ledande inom utvecklingen och ändrat världen att mer likna ett Himmelrike.
Kyrkans skiljer mellan att vara Guds rike och att peka på Guds rike. Med Guds rike menar man en värld där människor lever i linje med det budskap Jesus berättade om och med sitt liv visade möjligt. Visionerna för det judiska folket breddades från det etnocentriska till att involvera människor över hela världen: unga och gamla, kvinnor och män, välbeställda och fattiga. Det är den kämpande kyrkans budskap, men inget som kyrkan räknar med kan realiseras. I denna värld är det en riktning, inte en utopisk verklighet. Den triumferande kyrkans lovsång till Gud föds bara genom Guds ingripande med en ny himmel och en ny jord.
I vår del av världen brukar man räkna med det långa och det korta århundradet. Det långa 1800-talets optimism (cirka 1789-1914) präglades av upplysningens teknikoptimism, framtidstro, tillväxt och ökande välfärd. I vårt land kompletterades det kristna fältet med frikyrkornas och folkrörelsernas genombrott. Statskyrkan i Sverige, den evangeliskt-lutherska, förändrades också under denna tid i mer demokratisk riktning. Men det blev i stor utsträckning de fria samfunden som satte agendan, med en ljus Gudsbild, med missionsprojekt över hela världen, med ungdomsverksamhet och nya sånger som fick bred folklig uppskattning.
Det korta århundrandet (ca 1914-1989) var pessimistiskt. De stora krigen visade att tekniken kunde vara destruktiv, framtidstron förbyttes i oro och tvivel. Tillväxt och välfärd ökade, men på bekostnad av kolonial exploatering och underbetalda yrkesgrupper. Välfärden kunde kanske realiseras ganska väl i Sverige efter det senaste kriget, men sett till världen i stort blev klyftorna större. I Sverige blev religionen förpassad till det privata: ingen samhällspåverkan var tillåten, den goda staten skulle sköta allt. Det var inte alltid enkelt att vara troende, särskilt som konflikter kring tro och vetande skapade tvivel och misstro mellan kyrkan och delar av akademin.
Efter murens fall, kanske fram till Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina (ca 1989-2022) har av samtiden präglats av det man kallat postmodernismen. Själva namnet säger: Vad kommer efter det moderna samhället? Att det skett stora samhällsomvandlingar under denna tid är tydligt för alla oss med lite längre perspektiv. Jag minns en av mina barns kompisar som skulle ringa hem. Han tryckte ivrigt i hålen på telefonens snurrskiva och kom inte själva på hur han skulle snurra för att få fram numren. Dessutom satt telefonen med en sladd fast i väggen. Det är bara 20 år sedan.
Snabba förändringar ger fartblindhet. Massiva informationsmängder gör att man missar nålen i höstacken. Våra plastiska hjärnor börjar tro lögnen om den bara upprepas tillräckligt ofta, i vilket fall blir vi mer och mer kompromissvilliga. Visst tillhör Gotland Ryssland? Förlåt, Grönland ska det väl vara? Det kollektiva minnet sträcker sig sällan längre än senaste löningen. I vilket fall blir det ett stort motstånd att hinna ha koll på det nödvändigaste i livspusslet, resten får någon annan lösa.
I fem söndagar ska vi sätta oss ner, landa, reflektera och fundera på hur vi förändras som människor och gemenskap efter detta oresonliga bombardemang av propaganda och smällare. Man brukar säga att pennan är starkare än svärdet och det gäller definitivt i vår tid, även om svärden också avancerat i förmågor. Vi vill utforska vår egen kapacitet att finna ro och hantera våra känslor igen. Därefter blir det möjligt att börja skåda ut över ett landskap där de gamla kartorna inte längre är aktuella. Eller också är de det, när vi vill börja bygga upp något som består längre än veckan ut. Kanske kan det vara ett första steg på kyrkans väg vidare i en tid som denna.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
(Reinhold Niebuhr, idag mer omnämnd som ”sinnesrobönen”)
Vänligen,
Hans
