Ur tidens och rummets gränser

Tanken på en slags uppståndelse är inte helt ovanlig religionshistoriskt. Det kan gälla en gud som dör och sedan vaknar till liv igen. Inte sällan är det förknippat med tankar på dagens och årets rytm. Solen färdas över himlavalvet, dör vid horisonten och återuppstår på morgonen. Liknande kan man tänka om årets rytm, med hösten som avskalandets tid och våren som tiden då allt vänder åter. Men skulle med rätta kunna säga: ”intet nytt under solen”.

I österländskt tänkande återkommer ibland tanken på att när människan dör återuppstår hon på ett liknande sätt  fast i en annan skepnad, allt i linje med hur hon har levt sitt tidigare liv här på jorden. Då lever substansen i människan vidare i varv på varv av återfödelser där det stora målet är att gå ur detta och uppgå i ett tillstånd fritt från kampen och striden i tillvaron. De stora andar som har sänts till hennes hjälp kan vägleda henne i denna strävan.

I kristen tro finns en helt annan innebörd i tanken på en kommande uppståndelse från de döda. Den betonar att livet här på jorden bara sker en enda gång: människan föds, lever och dör. Punkt. En del får ett kortare liv, andra längre. För någon blir det ett liv med möda, fattigdom, sjukdom och plåga. För andra blir det en väg mer som en räkmacka.

Ingen har så träffande beskrivit detta som Predikaren i Gamla testamentet:

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.

Vad får människan ut av all sin möda under solen?

Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma.

Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång.

Vinden blåser åt söder, så slår den om mot norr, ständigt slår vinden om, slår om och vänder igen.

Alla floder flyter mot havet, men havet blir aldrig fullt. Dit floderna har vandrat vandrar de alltid på nytt. (Predikaren 1:2-7)

Den kristna tron pekar på livets fåfänglighet och förgänglighet, men visar också på en väg vidare, ut ur tidens och rummets gränser. Detta sker genom Guds konkreta ingripande i historien, inte bara genom lösa myter om livets och tidens gång. Det viktigaste tecknet på detta är Jesu Kristi, liv, död och uppståndelse från de döda. Enligt kristen tro innebär uppståndelsen något kvalitativt nytt, inte bara en förlängning av tiden eller en utsträckning av ett meningslöst liv och lidande.

Då behöver inte människan resignera över livets gång, utan kan tvärtom med tacksamhet instämma med sångare som Carl Boberg när han skriver:

O, store Gud, när jag den värld beskådar … 

När jag hör åskans röst och stormar brusa …

När sommarvinden susar över fältet …     

Ändå är det i den kristna berättelsen den välkända psalmen får sin fullkomning: Bibelns berättelser om Guds ingripande och den egna erfarenheten av att vara ett Guds barn. Till sist fullkomnas detta med ett radikalt förändrat liv, uttryckt med orden:

När en gång alla tidens höljen falla, och jag får skåda det jag nu får tro,

och evighetens klara klockor kalla min frälsta ande till dess sabbatsro –   

då bristen själen ut i lovsångs ljud: Tack, gode Gud, tack, gode Gud.

Som tidigare sagts i denna bloggserie möter oss det eviga livet redan i detta nu. Men det finns också en slutpunkt för tidens och rummets gränser, tydligt illustrerat i Bibelns sista bok:

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” (Upp 21:3-5)

Pastorn i Kanalkyrkan

• Dela