Att bli och leva som en kristen 12 – Sorgen och hoppet

Allhelgonahelgen närmar sig, en helg som bjuder på en hel del oklarheter när det gäller varför och hur man firar denna lite unika helg i kyrkoåret. Först: Halloween är ett senare påfund, som ibland förläggs till en närliggande helg. Det är ett barnens firande med lite läskiga inslag av mörker och lyktor, ofta lokaliserat till olika försäljningsställen på stan. Rädsla och skräck är en viktig del av våra mänskliga erfarenheter, men inget vi i den kristna kyrkan förknippar med döden, kyrkogårdar och begravningsplatser.

Det är på allhelgonahelgerna vi uppmärksammar de människor, kända som okända, nära och längre bort, som har gått före oss till den himmelska vilan. Det är egentligen tre olika högtider som av olika skäl kommer ganska nära varandra i tid, men som har lite olika innebörd. Allhelgonadagen, alltid den 1 november, går tillbaka på den tid när namnsdagarna var helgondagar. De firades med olika festdagar och gudstjänster, av lite varierande innebörd. Eftersom antalet dagar på ett år är begränsat samlades alla som inte fick plats till allhelgonadagen.

Alla helgons dag lyfter särskilt helgonens betydelse i kyrkans liv. Främst är det de äldre kyrkorna som betonar dessa dagar men det finns varianter också i protestantiska sammanhang. Från Sverige har vi flera internationellt kända helgon som Birgitta av Vadstena och Anna av Novgorod samt en rad lokalt och sentida utnämnda helgon från den kristna kyrkans historia. I protestantisk tradition blir dessa människor exempel på den kristna tron, mer eller mindre värda att ta efter. De tillhör den stora festförsamlingen hos Gud.

Alla själars dag (söndagen efter Alla helgons dag) betonar minnet av de nära och kära som fått hembud. Helgen dröjde kvar efter reformationen, föll ur bruk men återinfördes i Sverige 1953 för att skapa en längre helg under hösten. Det handlar om det kristna evighetshoppet, om hemkomsten till Gud, alltings ursprung och mål. Där finns sorgen men också trösten uppståndelsehoppet ger oss. Liksom Kristus uppstod ur den tomma graven är tron på vår egen kropps uppståndelse en del av den kristna tron, ofta med en nyans av återseendets glädje.

Vi väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.

(Ur den Nicenska trosbekännelsen)

Vänligen,

Hans

• Dela