Med Apostladagen inleds en längre serie med söndagar som lyfter upp den kristnes liv som ett liv i tjänst för sin nästa. Det kan sammanfattas som att dela berättelserna om Jesus, betjäna medmänniskan som Jesus själv gjorde och att frikostigt öppna upp för gemenskapen i församlingen.
Apostlarna – det betyder de utsända – beskrivs med namn på de tolv ledande lärjungar som först följde Jesus. Men det var inte ensamma, en lång rad andra människor umgicks i kretsen runt Jesus. Ofta är det dock de tolv som lyfts fram, då de hade ett särskilt uppdrag att hålla ihop och hålla ordning i den kyrka som snabbt spreds över hela den då kända världen. I efterapostolisk tid organiserades kyrkan företrädesvis med biskopar som ledare regionalt och pastorer och diakoner lokalt i de enskilda församlingarna.
Tjänsten utgår dock från alla kristna. I vissa kyrkor är prästerna iklädda vita kläder när de officierar, det visar på att de utför tjänsten iklädda ”dopkläderna”, de utför sin tjänst på dopets grund. En annan modell är att bära en pastorskjorta med en vit krage som skiner fram. Det är för att visa allvaret i uppdraget och syftar på bibelord om att inte fara med osanning eller förleda någon som lyssnar till pastorn. Det är dock bara tillsammans med alla de heliga (=alla kristna) som vi förstår trons dimensioner och växer till i kärlek till världen och varandra.
Parallellt med att vi får ett uppdrag i kyrkan är det viktigt med efterföljelse, att ”ta rygg på Jesus”. De första lärjungarna kunde göra det rent bokstavligt, vi är hänvisade till deras nedteckningar om vad Jesus sa och gjorde. Det finns en viss kärvhet i detta, att följa Jesus är inte utan uppoffringar. Men med de rätta motiven är det i kristen tradition det viktigaste motivet och meningen med våra liv på jorden. Det varnas samtidigt för att vara övernitisk, på det sätt som de dåtida fariséerna var, en ganska populär gruppering som var mån om att göra allting rätt men som då lätt såg ner på andra.
På Kristi förklarings dag får några av lärjungarna för ett ögonblick en skymt av Jesu härlighet, alltså att han var både Gud och människa. Precis som vid dopet uppenbaras hans sanna natur på ett sätt som leder tankarna till Guds givande av Lagen till Mose i Gamla testamentet. Elia framträder också, en viktig symbolgestalt för profeterna, de som ingrep när de politiska makthavarna hade spårat ur och mer såg till sitt eget än till folkets bästa.
Vi behöver ögonblicken av andlig klarsyn, reflektion och känslomässig bekräftelse. Den kristna uppenbarelsen hävdar inte att de kristna tas bort från världen i en särskild himmelsk gräddfil. De handlar om att under olika förhållanden i livet ha Jesu kärlek till människorna för ögonen i allt vi gör. Självklart misslyckas kristna som alla andra, men när vi tydligt ser det kan vi behålla riktningen och ryggen på Jesus.
Vill du fördjupa dig i textläsning kring detta är Matteus kapitel 10, Utsändningstalet ett bra ställe att fördjupa dig i. Där får många av de saker som de kristna praktikerna ställer oss moderna lärjungar inför en god grund för reflektion kring vår egen och andra roll i mötet med varandra.
Vi ber att Guds levande Ande inspirerar och ger er mod, utrustar er med vishet och klokhet och gör er glada i ert arbete. I Jesu namn. Amen.
(Ur förbön vid ”Förbön för förtroendevalda, nya medarbetare, ungdomsledare, musiker” Kyrkohandbok för Equmeniakyrkan)
Vänligen,
Hans
