På den andra söndagen efter trefaldighet möter vi berättelser och liknelser där människor på olika sätt kallas att komma till Guds rike. Det är alltså inte en specifik kyrka vi kallas till, utan till det Guds rike som redan de gammaltestamentliga profeterna manade till och som Israels barn fick en särskild kallelse att gestalta. Genom kyrkan tydliggörs också denna kallelse idag, med Jesus Kristus som föredöme och fullbordare.
En viktig metafor för Guds rike är festbordet. I berättelser och liknelser bjuder Jesus människor till en måltid, eller han gästar själv andra. Inte sällan rör det sig om måltidsgemenskap som sätter nya sociala värderingar. Vid nattvardsbordet möts människor på samma plan, oavsett om de är patrioter eller landsförrädare, hemmahörande i generationer eller nyomvända. Ibland talas om Nobelmiddagen som festerna fest, men även det är bara en blek återblick av det kyrkan gör gång på gång i sin gudstjänst.
I Kanalkyrkan ges flera av gudstjänsterna en särskild inriktning under denna trefaldighetstid. På temat: ”I en tid som denna” försöker vi gestalta kyrkans hållning i en rad ödesfrågor som just nu möter oss som samlad mänsklighet. Det var inte mycket annorlunda varken på Gamla eller Nya testamentets tid, med imperiebyggare som körde över de mindre folken och som med sin samvetslösa maktutövning roffade åt sig och levde på det de inte själva förtjänat.
De kristna är kallade till ett annat bord än det man plundrat sig till. Till bordet bär vi frukterna av jordarnas skördar och människors arbete, givet i generositet till såväl vän som fiende, främling eller välkänd. Där vid bordet föds lovsången, även om det inte alltid finns så mycket att dela på. Vi är alla medvetna om att det bästa i livet är en gåva, en nåd från himmelens Gud. De öppna händerna som ger vidare rymmer mycket mer än de som knyts om sitt eget.
Sånger i en tid som denna väcker glädje och längtan. De föder viljan att välja viktigare attityder och förhållningssätt i detta vårt liv. Hopp kan vara ett uttjänt och till och med missbrukat ord, men det sanna hoppet håller alltid en låg profil. Det blåser inte upp mer av det som ändå inte fungerar, utan ger mod och tröst från oväntat håll. Det påminner oss också om att vi inte är ensamma. Det är många som har tänt sina vårdkasar och vi känner samhörighet när vi känner igen tecknen.
Lågorna är många, ljuset är ett,
ljuset Jesus Kristus,
lågorna är många, ljuset är ett,
vi är ett i honom!
(Psalmer och Sånger 61:1, Anders Frostensson)
Vänligen,
Hans
