Elias mantel
Publicerat 20 maj, 2020
Observera
Denna text publicerades första gången den 20 maj, 2020. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Berättelsen om Elia har levt ganska starkt i mitt eget liv de senaste åren. Många av de gammaltestamentliga berättelserna ger oss ett narrativ som tolkar livet. De sätter in oss i ett sammanhang men öppnar också horisonter av hopp. I de djupare skikten finns insikter som hjälper oss att modigt leva våra liv.
Elias berättelse är en ganska vanlig predikotext. Vi befinner oss i Israels nedgångstid, det som i texterna brukar beskrivas som att folket vände sig till olika avgudar. Gud kallar Elia till uppdraget att reformera Israel och föra folket tillbaka till deras fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Det sker genom en märklig sammandrabbning på berget Karmel, en symbol för kampen mellan det onda och det goda.
Det som brukar vara predikotexten är det som följer efter. Drottning Isebel, som varit den som dragit in det onda i landet, står nu efter att döda Elia. Han flyr ut i öknen och drabbas av vad vi idag skulle kalla en djup depression. Han ser sitt liv som förfelat, han önskar sig döden och sätter sig ner att invänta att så sker. En öken kan vara en bra plats för det.
I det läget uppenbarar sig Gud för Elia igen. Den Gud som kallade honom finns fortfarande där, men möter honom på ett nytt sätt. Nu sker det inte i stormvinden som drar förbi utan i den stilla susningen. Han frågar efter Elia och Elia svarar.
Många av oss kan känna igen oss i beskrivningen, att efter en tid av svåra prövningar är det som om alla krafter tagit slut, men att vi möter Gud på nytt, på ett annat sätt. Men det som händer sedan är minst lika spännande och definitivt inte lika uppmärksammat.
Elia får inte uppdraget att återvända till Karmel, han får uppdraget att hitta en efterträdare som ska ta upp hans mantel. Manteln stod tydligt för uppdraget och används än idag för att beskriva ett visst arbete eller ett visst uppdrag. Elias väg går vidare upp till öknen i norr där han finner den Elisha som Gud pekat ut som hans efterträdare. Ur det föds en hel skola av profetlärjungar som var och en på sitt sätt lägger grunden för ett annat sätt att upprätta gudsfolket.
Nu är tiden mellan Kristi himmelfärdsdag och pingst. Det är den tid då lärjungarna under bön och fasta väntade på den Hjälpare som Fadern skulle sända efter att Jesus tagits upp till himlen igen. Det är en tid för reflektion över vad som ska komma. Påskens verklighet ligger som en grund för allt de gjort och skall göra, men nu skall Andens vind föra dem vidare och evangeliet ska spridas, inte genom Jesu stämma utan genom våra stämmor.
Och de går med Jesu förbön ringande i deras öron: ”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” (Joh 17:20—23)
Pastorn i Kanalkyrkan
