I en tid som denna del 4: ”När dina barn frågar dig”

I det judiska påskfirandet skall det enligt uppgift ingå ett moment då den yngste vid bordet skall ställa frågan: ”Varför är denna natt så olik alla andra nätter?” Det öppnar tillfället att på nytt berätta exodusberättelsen, om hur Gud förde sitt folk ut ur Egypten och befriade dem från slaveriets bojor. Luthers lilla katekes bygger på en likande pedagogik med givna frågor och svar som barnen lärde sig för att ställas in i den evangeliskt-lutherska traditionen i Sverige.

Det finns också andra frågor som inte är lika artiga: ”Var var du när … ?” eller ”När jag mådde som sämst, varför … ?” Här öppnas dock en vilja till försoning eller i varje fall förklaring till det svåra i relationen, det som skaver. Tillit och förtroende har fått sig allvarliga törnar men frågan öppnar ändå för ett lyssnande, kanske ett första steg till ett helande. Detta kan ta lång tid, kanske når det aldrig fram, men frågan kan öppna.

När dina barn frågar dig, vad svarar du då? Det finns andra frågor vi mer önskar att få, som: ”Hur var jag när jag var liten?” eller ”Ska jag också dö när jag blir gammal?” Köksbordets samtal lägger grunden för många viktiga ställningstaganden, det är där du har möjligheten att ge vidare det du själv har tagit emot. Barn ser oftast till vad du gör, inte vad du säger. Men ibland behövs förklaringen, uttolkningen som hjälper till att sätta ord på känslor och funderingar.

Att gestalta våra minnen, även de farliga och svåra, skapar en förankring i en identitet. Detta är en mycket bärande tanke redan hos patriarkerna i Första Mosebok, dessa som reste ”runstenar” över viktiga skeden i sina liv. Detta är en praktik vi ofta gör för oss själva än idag: någon skriver dagbok, någon målar, någon utser sånger som man önskar ska spelas i samband med den egna begravningen. Detta är jag, detta är vi tillsammans, detta är vad du är en del av.

I kyrkan omges vi också av den talande tystnaden, symboler och liturgiska praktiker som associeras utifrån centrala berättelser i den kyrkliga traditionen. Att ge utrymme för detta är att ge utrymme för vår djupaste tillhörighet. Genom att göra det tillsammans förstärks också känslan av samhörighet: du är välkommen här! Så när dina barn frågar dig ska du svara men också berätta med ditt liv vad du tänkte och trodde.     

Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev

förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: »Detta är min kropp som offras för er. Gör

detta till minne av mig.« Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: »Denna bägare är det nya

förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.«

(Paulus i Första korinthierbrevet 11:23—24)

Vänligen,

Hans

• Dela