Julfirandet sker efter adventstidens fasteperiod. Den firas dock vid två olika tidpunkter, 25 december här i väst, där man betonar Lukasevangeliets skildring, och 6 januari (i Sveriges kalender) i öst, då vi läser från Matteusevangeliet. Nu sjunger vi julsångerna och festen för dagarna handlar om att Gud blir människa i Jesus Kristus, Gud blir närvarande i världen, Guds rike är nära.
Som liten lekte jag med figurerna i julkrubban hemma. Märkligt nog gick inget sönder, jag var nog försiktig. När jag själv bildade familj blev det också naturligt för mig att ha julkrubban framme, typ från uppesittarkvällen till tjugondag Knut. Med tiden har en meditation över krubban växt fram, den vill jag dela med er. Det handlar om den gudomliga närvarons mysterium i vår värld.
Krubban står uppställd mitt i stallet, ett av människor konstruerat byggnadsverk mitt i Guds värld. Här har Gud skapat, här skapar människors kreativitet och hantverkskunnande. Ovanför syns stjärnan, symbolen för hela kosmos. Där finns också änglar, budbärarna som förenar himmel och jord. Mitt i allt detta storslagna står en enkel krubba, vardagens symbol.
Bredvid krubban står en kvinna och en man, mänskligheten förenas trots sina olikheter. Kvinnan är ung, mannen är äldre, symboler för hela livets åldrar. Till stallet kommer herdarna med sina får, symboler för de lägsta samhällsklasserna med de tama djur som ger dem deras uppehälle. Från utlandet kommer de vise männen, symboler för de högre samhällsklasserna, eliten. Deras rikedomar följer dem, ändå möts de där vid krubban och framför sin hyllning och sina gåvor.
I krubban ligger Jesusbarnet, den Gud som tog mänsklig gestalt och blev som en av oss. Det är runt honom kosmos, änglamakterna, vildmarken och de skydd människan byggt centreras. Alla världens människor möts där, oavsett om de kommer nära eller fjärran ifrån. Den tillbedjan som ofta gestaltas i figurerna är bönen inför Guds egen uppenbarelse.
Jag lägger gärna till några vilddjur som stryker längs stallets knutar, att utgöra kontrasten till de tama djuren. Det är den gamla och den nya skapelsen som möts. Åsnan har en given plats, den användes för Maria, den kommer Jesus att använda när påsken, den andra stora kristna högtiden, närmar sig. Jag låter också oxen ta plats, symbolen för evangelisten Lukas, han som berättade om stallet först, liksom ängeln, en symbol för evangelisten Matteus.
När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.
Guds Son i nattens timmar där vilar uppå strå.
Välkommen hit till jorden i sinad juletid!
Du är vår konung vorden som ger oss ljus och frid.
Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där,
och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.
Vänligen,
Hans
