Predikan ”Växa i tro” 20200510

Sammanfattning av predikan ”Lovsång genom allt” 20200510 vid gudstjänst femte söndagen i påsktiden i Kanalkyrkan, av Hans Andreasson. Gudstjänstens tema var ”Växa i tro”.

Lovsång genom allt – växa i tro

I dessa tider hyser många av oss oro för framtiden. Det vore konstigt annars, som att sticka huvudet i sanden och låtsas att inget har hänt eller kommer att hända. Då kommer frågan vi måste fundera på: Var hämtar vi kraft att fortsätta våra liv trots allt som hotar oss själva, våra nära och hela samhället?

För 100 år sedan skrev missionären och psalmboksredaktören Erik Nyström: ”Ge mig en tro som himlen ser” (Psalmer och Sånger nr 460). Psalmen talar om det som gör att jag brukar tiden rätt, att jag lever till Guds ära och kana vara ett glädjebud till människorna jag möter.

Texten läses från Johannes evangelium, kapitel 17, vers 9—17:

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.

Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

Tro är att hålla evangeliets ord för att vara trovärdiga och sanna.

Vi uppfattar att evangeliet har ett värde både i denna tid och i den evighet som kommer. Samtidigt som vi håller tron för sann är det viktigt att vi vågar uttrycka tvivel. Genom att möta och reflektera över våra tvivel kan vi växa i vår tro. Faran finns annars att vår tro förlorar sitt värde: ”den var när vi var små och inte förstod bättre”.

Prövningen för tron som trovärdig och sann är att den som har ärligt svårt att tro inte får komma med sina invändningar och frågor. Det kan odlas en kultur av tystnad kring kristen tro, både i kyrkan och i samhället. Både i kyrka och i samhälle behöver vi kunna tala om både tro och tvivel.

Tro är också att vi förbinder oss till att agera efter evangeliets ord.

Jakobsbrevet beskriver att en tro utan gärningar är död. (Jak 2) Liksom ett hopp som inte uppfylls inte är något hopp är inte heller en tro utan gärningar tro.  Tron behöver samverka med gärningarna vi gör. Jesus gav oss berättelsen om de två sönerna som blev tillfrågad av fadern att gå ut och arbeta på fältet. En son som sa ”Ja” och gjorde inget, en som sa ”nej” men gick ut. Båda hade dock problemet att ord och handling inte hängde samman.

Prövningen för tron som något vi förbinder oss att agera på, är att vi börjar agera oärligt. Det kallar vi ibland hyckleriets surdeg, det har en tendens att sprida sig. Även om vi blundar för det själva är det uppenbart för alla som ser vad vi gör och vad vi inte gör.

Tro är vidare att vi vågar agera på vår övertygelse även om omgivningen inte alltid förstår vad vi håller på med.

En sak jag ofta har mött gäller oförståelse kring den kristna generositeten. Som kristna är vi vana att ge pengar, tid och omsorg utan tanken på egen vinning.

Prövningen med att omgivningen inte förstår sig på vår kristna tro är att vi kan framstå som socialt obegripliga. Det kan väcka förargelse eller löje, ibland med rätta. Det drar ett dåligt skimmer över oss själva som individer eller över församlingen. Tron visar dock sin kraft i uthålligheten, att människor till sist börjar undra vad vi håller på med och varför, för att till sist verkligen försöka förstå.

När vi en tid hållit evangeliets ord för trovärdiga och sanna, men också agerat efter dem även om omgivningen inte alltid förstår, då kommer vi att förändras till vår inre människa.

Tron håller fast i både medgång och motgång – var och e av dem har sina frestelser. I Jesu bön som vi tidigare läste handlade det inte om att tas ut ur världen utan bevaras från det onda. Många människor bär ett vittnesbörd ”genom allt”: genom både stort och smått, genom både högt och lågt. När vi går i tro kommer vi att förändras till vår inre människa.

Tron visar sig i vårt sätt att vara men pekar också bortom oss själva. Ingen människa är perfekt och kommer heller aldrig att bli det. Tron är inget vi äger utan det är tron som äger oss. Märkte vi själva när vi började gå och tron gjorde med oss det evangeliet talat om att den skulle göra?

Ofta fastnade vi på vad vi ännu inte var, men tron bar oss ändå. Ofta fastnade vi på vad vi ville vara, men tron bar oss ändå. Till sist fann vi: det är inte vi som bar en tro, det var tron som bar oss.

• Dela