Att bli och leva som kristen 13 – Detta med förlåtelsen

Kommande söndags tema handlar om förlåtelse, om förlåtelse utan gräns. För de flesta av oss är i regel förlåtelsen villkorad, vi har svårt med den gudomliga attityden att utan frågor ”förlåta allt”. Inte för att vi vill vara onda eller ogina, men med de sår vi fått tidigare i livet, eller med den rättskänsla vi bär, eller med den felande personens tendens att ”synda på nåden”, tenderar detta ibland att vara en omöjlig låsning i våra mänskliga relationer.

Eller är det på detta sätt söndagens tema verkligen skall förstås?

I Gamla testamentet läggs grunden till en rättsskipning baserad på ”öga för öga, tand för tand”. Men som också de tidiga gammaltestamentliga berättelserna beskriver tenderar detta att spåra ur i en allt värre eskalering av hämndspiraler mellan människor som på olika sätt blivit drabbade. Det ser vi än idag och det skapar stora svårigheter för såväl inblandade som oskyldiga.

Det grekiska ordet för ”förlåtelse” handlar om att befria någon från ett uppdrag, en skyldighet, en skuld eller ett straff. Vi talar om att uppdraget är fullgjort, att avtalet är reglerat, att skulden är avskriven eller att straffet är avtjänat. Det finns fler ord som benådning, skuldsanering och försoning. Människan kan lämna det som varit och som fri gå in i det nya livets möjligheter.

På andra sidan finns den förorättade, målsägaren, brottsoffret eller den som tar den ekonomiska förlusten. Det finns ett förpliktigande band som kan vara mellan enskilda individer, mellan grupper eller mellan generationer. I Bibeln beskrivs ofta Gud som en som man ska svara inför, men också den som i Kristus tar på sig överträdelsen (av vad slag den vara må) och delar ut förlåtelsen.

När det handlar om att gå vidare behövs någon form av sanningskommission, för att anknyta till processen efter Sydafrikas första tid efter apartheidåren. Det är många upplevelser och känslor som behöver hanteras, kanske regleras, ibland bara passeras. Ingen människa går genom denna värld utan att lämna avtryck, onda som goda. Det är en grundfaktor i det mänskliga livet, oaktat om det sker med avsikt eller av misstag.    

Guds förlåtelse är utan gräns, men hur kan vi hantera detta att vi också behöver förlåta andra? De vanligaste berättelserna i Nya testamentet handlar om att då vi fått en ”stor” förlåtelse, borde vi vara beredda att efterskänka ”småsaker”. Detta kan vara en väg att förstå den inre processen vi går igenom. Sitter vi fast i något som bara kan regleras genom skuldavskrivning kan vi också sitta fast i åt andra hållet: att till varje pris utkräva de förseelser andra åsamkar oss.

Ytterst handlar det om en nödvändig förändring, hos dig och hos mig, som möjliggöra alla våra relationer. Denna besinning, dock inte överslätande, kan vara ett av många sätt för att kunna gå vidare. Detsamma sker varje söndag när vi ber syndabekännelsen i gudstjänsten:

Gud, med dig kan vi dela allt.

Tillsammans bekänner vi vår delaktighet i världens splittring.

Därför berättar vi nu om det som gör ont och det som vi ångrar.

Vi vet att vi har sårat andra och andra har sårat oss.

Vi delar också det som gör oss rädda.

Lyssna till våra tysta tankar. Amen.

(Syndabekännelse ur Kyrkohandbok för Equmeniakyrkan)

Vänligen,

Hans  

• Dela