Bönesöndagen 2020

Det ingår i varje pastors uppdrag att bära församlingen i bön. För egen del brukar jag börja varje arbetsdag med en bön inne i kyrksalen. De dagar jag inte gör det, känns det som om jag inte riktigt kommit till jobbet. Det gör att jag snabbt återgår till ordningen.

På söndag infaller Bönsöndagen i våra kyrkor, en söndag då vi av tradition samlas till bön. Böndagarna i Sverige var av gammalt särskilt påbjudna botdagar vid nödtider eller speciella händelser. De tre dagarna efter Bönsöndagen fram till Kristi Himmelsfärdsdag på torsdagen var också dagar av bön, bot och fasta, bedjande Gud att avvärja landsplågor och ge en god årsväxt. Detta blev gångdagarna eller svarta korsets dagar: man gick i procession med ett svart kors som tecken på sin vilja till att ändra på sina liv. Den påbjudna seden avskaffades hos oss år 1772.

Men behovet finns kvar. Det är nog första gången under min livstid ordet landsplåga kan användas i sin ursprungliga betydelse, inte bara som en käck beskrivning av en schlagerslända. Det förefaller dessutom som att vi lär få leva med pandemin under överskådlig tid. Detta föranleder oss att fundera över ”årsväxten”, förutsättningarna för att vi ska kunna leva de liv vi lever. Innan detta hände talades om att dra ner på konsumtionen för klimatets skull, nu tvingas vi i stor utsträckning göra det.

I kyrkan har vi talat om omvändelse som en del av omställningen, detta att vi reellt behöver fundera över hur vi lever. Är det vi nu lever av tvingande nödvändighet på grund av pandemin något som kan bli bestående i framtiden på grund av klimatet, om vi inte frivilligt går från ett liv i överflöd till ett ”bara” drägligt liv? Vi lär oss det som tidigare generationer visste: det finns saker som står utanför mänsklig kontroll. Det handlar om att förhålla sig till detta faktum.

Så med början på söndag får vi uppmana varandra till bön för varandra och för det land vi bor i. Vi får be för dem som drabbas av landsplågan: de som blir sjuka, de anhöriga och de som sörjer. Vi ber för dem som arbetar med att ge vård, lindra och trösta. Vi ber för alla dem som upplever vardagen svår i ensamhet och i längtan efter kontakt med nära och kära.

Men vi ber också för dem som sörjer för vår årsväxt, på kort och lång sikt. På kort sikt ber vi att de resurser som behövs ska finnas till hands. På lång sikt ber vi att vi tillsammans både ska hitta möjliga vägar för vårt samhälle och vår värld, men också att vi kan mobilisera en vilja till den nödvändiga omställningen. Detta kan vi bara göra tillsammans. Inte ens en prepper kan överleva i sin ensamhet särskilt länge.

Pastorn i Kanalkyrkan 

• Dela