Det är naturligt att vägen att bli en kristen börjar med dopet. Jag har brukat tänka att 99,9% av världens kyrkor tillämpar dop när en ny person ska fogas in i församlingen. Efter att Svenska kyrkan ändrat sin praxis till att kräva dop för medlemskap tänker jag nu 99,99%. Om siffran är helt rätt eller inte, det ger i varje fall en fingervisning.
Det har funnits kyrkor som inte krävt dop för medlemskap, men ofta har det fötts ur en bestämd historisk situation och levt kvar. Ett av de samfunden var Svenska Missionsförbundet eller Svenska Missionskyrkan. Vid bildandet 1878 var man så mån om att alla i ekumenisk anda skulle kunna vara med. Då tillät man såväl dop av barn som dop av troende, det som var en stridsfråga mellan lutheraner och baptister vid denna tid. Men man gick även ett steg vidare och tillät medlemskap bara man alls hade en kristen tro, med motiveringen att även kväkare (som inte tillämpade dop) och andra skulle kunna vara med.
Nu blev inte Svenska Missionsförbundet/Svenska Missionskyrkan den brobyggarkyrka man ville vara. När 1800-talets samfundsbildningar cementerades blev den en kyrka bland andra. I den ekumeniska entusiasmen under 1970- och 1980-talen ville de flesta kyrkosamfund se sig själva som ekumeniska brobyggare. Dopfrågan hade spelat ut sin ekumeniska roll och sågs som ett hinder som behövde lösas teologiskt. På nationell nivå driver Equmeniakyrkan idag tro och dop som grund för medlemskap, men det finns enskilda församlingar som hållit fast vid enbart tron, ofta av själavårdsmässiga skäl med tanke på lokala förhållanden.
Vad är då dopet? Det är ett engångstillfälle då en person, likt Jesus, sänks i vatten eller begjuts med vatten. Det kan ske som barn eller som vuxen. Det är både ett Guds handlande, människan föds till en ny skapelse, men också den kristnes gensvar i tro. En del kyrkor kopplar samman konfirmationen med dopet och gör en koppling till människans tro. I andra kyrkor ses konfirmationen som ett undervisningstillfälle och en sändning i medmänsklig tjänst i världen. Oavsett brukar dopet vara kungsvägen till medlemskap i kyrkan. Ett dop gäller i alla kyrkor, oavsett konfession.
Dopet har haft många olika folkliga innebörder: namngivningsceremoni, bekännelsehandling att följa Jesus eller räddningshandling undan de onda makterna. I dagens olika texter möter vi en mångfald av händelser ur både Gamla och Nya testamentet som ger olika fördjupande perspektiv. Men genom att betona dopet som Guds gåva, som vi får bejaka och ta emot i tro, blir det en källa till fortsatt liv i den kristna församlingen. Det finns en hemortsrätt i dopet, en skapelseakt av Gud, en räddning undan det destruktiva, nytt liv i ödemarken. Det är här det börjar, men det är alltid något vi kan återvända till och hämta andlig fördjupning från.
Må Gud ge er alla nåden att ni, när ni har avslutat fastetidens undervisning,
skall minnas vad jag har sagt och bära frukt med goda gärningar,
så att ni står utan fläck inför den andlige Brudgummen och får ta emot förlåtelse för era synder.
Honom vare ära, tillsammans med Sonen och den heliga Anden. Amen.
(Katekumenbön tillskriven Kyrillos av Jerusalem, ca 315—386)
Vänligen,
Hans
