Skapelse och frälsning – predikan i Midsommartid
Publicerat 21 juni, 2020
Observera
Denna text publicerades första gången den 21 juni, 2020. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
I midsommartid är det lätt att hänföras över skapelsens skönhet. I coronatid drabbas vi av skapelsens förgänglighet. Skönheten och förgängligheten blir aldrig så påtaglig som dessa korta sommarnätter i höga Norden. Lägger vi därtill till klimatkrisen som blir mer och mer tydlig runtomkring oss behöver vi mer än någonsin en grund att stå på som hjälper oss att navigera rätt. Vi behöver skapelse och frälsning.
Ibland när man talar om skapelsen tänker folk bara på något som hände för länge sedan när Gud skapade himmel och jord. Skapelseteologin reduceras till att bli en fråga om livets uppkomst och debatten förs i skärningspunkten mellan teologi och vetenskap, ofta i en slags vetenskapligt reducerade termer. I en missriktad vilja att förklara och ge svar, göra skapelseteologin rimlig, reduceras den till att handla om där och då utan relevans för här och nu. Faran med debatten, förutom att kristen tro kan kritiseras för att vara vetenskapsfientlig, är än värre att den blir irrelevant när den reduceras till bara ett där och då.
Den filosofiska riktning som förespråkar detta kallades deismen, vilken har mycket litet att göra med traditionell kristen tro. Inom deismen talade man gärna om uret och urmakaren, det vill säga: Gud skapade världen men har sedan dragit sig tillbaka och låter världen ticka på för egen maskin. Gud lägger sig inte i verkligheten utan världen rullar nu på enligt naturens lagar och människans handlingar utifrån dessa.
Kristen skapelseteologi förpassar dock inte Skaparen tillbaka till en magnifik vecka någon gång i tidens och rummets begynnelse. Gud är inte startern på ett tävlingslopp, som efter att ha avlossat startskottet aldrig mer syns till efter att löparna hamnat i fokus. Kristen skapelseteologi talar om att den Gud som skapade där och då, skapar här och nu och skall komma att skapa allt nytt igen.
Vi läser dagens evangelietext från Markus evangelium, kapitel 6, vers 30—44:
Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.
De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.” – ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?” frågade de. Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” De tog reda på det och sade: ”Fem bröd, och så två fiskar.” Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit.
Det finns inte bara en enda skapelseberättelse i Bibeln, det finns en hel teologi som hjälper oss att tolka våra egna liv här och nu. Bara i 1 Mosebok möter vi flera berättelser innan Abraham dyker upp på scenen. I Psaltaren återanknyter flera av psalmerna till olika aspekter av skapelsen ett flertal olika skapelsetolkningar. Men vi möter också skapelseteologi i de svårare texterna, som till exempel hos den lidande och förorättade Job, i Bibelboken som bär hans namn.
Också i Nya testamentet förekommer direkta skapelseberättelser, framförallt hos Paulus, men också i evangelierna där de bildar en indirekt förutsättning för många av de referenser Jesus anknyter till och de handlingar han utför. Tecken och under visar på att skapelseundret sker och att Guds rike är nära. Också i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, hittar vi tecknen på att Gud ännu skapar när vi möter löftet om en ny himmel och en ny jord.
Alla dessa skapelseberättelser handlar mindre om det som en gång hände och mer om oss och den Gud som är och nu skapar allting nytt. Tar vi den första skapelseberättelsen i 1 Mosebok kapitel 1 berättar de sju dagarna om arbete och vila, ordning och kaos, liv och död. I det följande kapitlet kommer den andra berättelsen om människans namngivning, människans strävan efter att förstå sin värld som en förutsättning för att kunna ta ansvar för den.
Skapelseberättelserna handlar också ofta om ondskans ursprung och problem. I Jobs bok pekar Gud på skapelsen för att ge Job ett perspektiv på sin egen situation. Den klassiska berättelsen i 1 Mosebok kapitel 3, som bara är en i raden på samma tema, talar om hur det goda som blev till ur det oskapade förvanskas genom det vi benämner ondska, men också om hur ondskans på nytt motsägs av skaparordet när Gud skapar ur intet, ex nihilo.
Det handlar alltså i hög grad inte bara om ett där och då i det som en gång hände utan mer om oss här och nu, när vi tar till oss och agerar mitt i det Guds skapande som ännu fortgår. I Nya testamentet handlar skapelseberättelserna om hur Gud i Jesus Kristus skapar något helt nytt.
Underverken, som det vi nyss läste, kan i och för sig vara stora och viktiga där och då, men de pekar också bortom sig själva till Guds nyskapande och omskapande verk och närvaro. Utgångspunkten för Guds handlande är den stora negationen: kampen mot förgängelsen, upprättandet av det förvanskade, stopptecknet för ondskan.
Sinnebilden för mig är blomstren i midsommartiden där de för en kort tid strålar i all sin prakt, för att sedan efter en kort tid vara över. På midsommaraftonen plockade vi en fantastisk bukett från vägkanten (förakta aldrig vägkantens ting) men det var en omöjlighet att ta den med oss därifrån på en länge resa. Sådana är den förgängelse som skapelsen är underkastad.
Blommorna är ofta en sinnebild för människans liv på jorden. Hon lever en kort tid för att sedan vissna bort och föras iväg av vinden. Ändå skapades hon som skapelsens krona och här finns hoppet om att hon också skall vinna kronan i den nya skapelsen.
Den första Adam liknar midsommarblomstren i all dess skörhet och fägring, med en prakt som för en liten tid överglänste Salomos, konungarnas konung. Paulus talar om Jesus Kristus som den andra Adam, vetekornet som föll i jorden och dog, för att inte förbli ett ensamt korn. Han är Guds väsens avbild, sann Gud och sann människa.
Berättelsen i Markus sjätte kapitel ger oss en bild av mänskligheten i den nya skapelsen. Av fem bröd och två fiskar skapar Gud ur intet, ex nihilo, så att det räcker till alla och blir över. Till Guds avbild skapade han dem, till man och kvinna skapade han dem.
Vi talar ibland i termer av skapelse och frälsning i kyrkan: att det som Gud skapar förstörs, men räddas på nytt genom Jesus Kristus. Han frälser oss från det ondas verk och konsekvenser.
Men det går också att tala om skapelse och frälsning ur ett skapelseteologiskt perspektiv: om en Gud som i Jesus Kristus skapar allting nytt. Genom Jesus Kristus och till honom skapas en ny mänsklighet, i tron på hans namn och i dopet som föder till liv.